Teaser novell
Jag vaknar med ett ryck. Kroppen känns kall både på insidan och utsidan. Jag inser att jag fryser och börjar därför skaka. Skakningarna blir värre och värre och jag känner blodsmaken som tränger sig upp i munnen. Läpparna känns frost-kalla och jag lägger ett finger på underläppen. Jag blöder. Var är jag? Jag ser mig försiktigt om men ser ingenting. Det är kolsvart var jag än befinner mig. Det finns inte ens en endaste liten strimma av ljus. Paniken springer från huvudet ner till tårna och ut i fingerspetsarna. Hela jag skakar av panik. VAR FAN ÄR JAG? HUR HAMNADE JAG HÄR? Blodsmaken blir allt tydligare i munnen och smaken av järn gör mig illamående. Jag försöker ta lugna och djupa andetag, men skräcken i min kropp säger allt annat än att jag borde vara lugn. Jag lyfter försiktigt fram händerna för att kanske kunna känna mig till vad som finns i min omgivning utan resultat. Framför mig finns bara luft. Luften luktar unket och gammalt. Damm blandat med mögel. Kväljningarna tar sig längre upp i halsen men jag lyckas hålla ner dem precis i rätt stund. Jag känner på det jag sitter på, någon form av madrass. Tunn och svampig. Jag känner att det är gropar i den, som att någon gröpt ur den eller har haft sönder den. Jag vill göra detsamma men hejdar mig. Hur länge har jag varit här egentligen? Kölden tilltar och de kraftiga skakningarna kommer tillbaka, denna gång med klapper från tänderna så att man skulle kunna tro att det fanns en skallerorm precis bredvid. Törstig. Jag är törstig. Snabbt ställer jag mig upp. Jag måste hitta vatten. Kroppen faller som en död fisk ner på marken och jag kvider till av smärta. Klart att jag inte skulle ställa mig upp så snabbt. Jag har ju ingen aning hur länge jag legat här. Det är lätt att vara efterklok. Så dum, varför tänkte jag inte på det innan? Plötsligt sticker det till i magen. En fruktansvärd smärta sprider sig i kroppen och yrseln kommer som ett brev på posten. Trots att det är mörkt i rummet så kan jag svära på att allting snurrar, som i en karusell fast snabbare, mycket snabbare. Jag kvider av smärtan och känner illamåendet. Denna gång går det inte att stoppa och det dröjer bara sekunder innan jag börjar hulka mig på platsen där jag landat efter fallet. Tiden flyter ihop till ett endaste virrvarr och jag minns inte hur länge jag spytt. Magen känns tömd på all dess innehåll och marken luktar av äcklig spya. Snurrandet är borta och huvudet är åter klart. Jag gör ett nytt försök, nu med att gå tillbaka till den svampiga madrassen och börjar med att försiktigt sätta mig upp. Snurrar huvudet? Jag känner efter så noga att huvudet börjar göra ont, men snurrar, det gör det inte längre. Jag sätter ner handen på golvet för att ta hjälp med att komma på fötter och upptäcker att jag lagt handen rakt i spyan. Äcklad av mina egna kroppsvätskor ställer jag mig upp och snabbt sätter jag mig på madrassen. Huvudet dunkar av ansträngningen, men jag är okej. Trött lägger jag mig ner på madrassen och känner hur fuktig den är. Men jag bryr mig ärligt talat inte, madrassen känns sval och är mjukare än marken och blir det självklara valet. Jag hittar ett hörn av madrassen och torkar av den äckliga handen tills jag känner att den är något mindre äcklig. Tröttheten väller över mig och det dröjer inte länge innan jag sover djupt trots den kylande och fuktiga luften.
